Ja nu blev det ett sånt där uppehåll igen, men nu tar jag upp det igen.

Det har hänt mycket sen lillan kom till oss och lär bli ett långt inlägg om jag ska få med allt, så jag tar lite pö om pö och slänger in lite återblickar.

Så det största först då, dagen då hon kom!

Den 15e maj kl 23 började vad vi trodde var värkarna, de kom tätare och tätare och vi gjorde oss förberedda på att det nog var dags att åka in under natten.

Vi var vakna till kl 5 och då var det 6 minuter mellan värkarna, då det vände.

Det blev plötsligt 10 minuter emellan, sen 15 och sen 20 varpå jag passade på att få sova lite.

Vaknar på förmiddagen och värkarna är kvar men ligger mellan en halvtimme till en timma emellan.

Så vi inser ju att det var förverkar, hela dagen håller värkarna på med samma mellanrum.

Det tar i lite mot kvällen/natten, då vi är uppe i 15 minuter igen ungefär men tillräckligt långt isär att man ska hinna vila lite.

Jag vaknar 5 på morgonen och nu är det igång på allvar!

Jisses de där tankarna "är det inte värre än så här!?" om förverkarna fick man ju så vackert äta upp.

Nu var det 4-5 minuter mellan och kraftiga!

Vi tar lite frukost och jag vilar i soffan medans Andreas fixar det sista, det gick fort och vi var inne på 3 minuter,

då ringde Andreas förlossningen och meddelar, vi får till svar att så länge vi klarar att vara hemma så ska vi.

Det gick ca en halvtimma sen gick det inte mer. Andreas ringde förlossningen igen och sa att vi kommer in, sen en taxi.

Vi kommer till förlossningen vid 9 och vi får vårat rum.

Barnmorskan ställer iordning och fixar, jag fick band på magen som ska mäta värkar och barnets hjärtfrekvens, fick även lite lustgas, vilket jag blev lite besviken över, hört så många roliga historier om folk som blivit snurriga och sagt de mest skumma saker, jag kände mest som när man suttit i en capsring länge och reser sig, snurr ja men inget direkt flum... mer... Whoooooaow...

Jag och Andreas tittar förväntansfullt på skärmen som visar div siffror om värkar och så, då vi tittar på lillans hjärtfrekvens och lägger märke till att den är lite låg (då låg den på 90), lätt oroliga säger vi att hade det varit någon fara hade väl barnmorskan kommit in och kollat upp det men vi tyckte att vi får nämna det när hon kommer tillbaka.

Strax därefter kommer hon tillbaka och ser lite bekymrad ut, den är väldigt låg och säger att vi får hålla koll på den. 

Hon smiter ut igen och vi är kvar där inne och blir oroliga igen. Vi ser på mätaren att den dimper ner ännu mera och ligger nu runt 40, barnmorskan kommer illa kvickt och börjar undersöka, hon säger att vi kanske får förbereda oss på akutkejsarsnitt för hon måste ut NU om det fortsätter med så låg puls, hon tar hål på vattnet och fäster en sändare på lillans huvud för att få en bättre läsning av pulsen.

Den stiger till ungefär 90 och vi pustar ut lite.

Barnmorskan meddelar att med tanke på att jag bara var 2 cm öppen, förstföderska (vilket kan dra ut på tiden mer) och pulsen är så låg så vågar de inte riskera nåt så det får bli ett kejsarsnitt ändå.

Jag som är livrädd för dropp, slangar, stora nålar och ja hela sjukhuset egentligen får nu sprutor och dropp och ska opereras, (Hörde jag hjälp?) men jag hade så ont av värkarna att jag hade inte riktigt tid att vara rädd, jag körs iväg och Andreas springades efter, stackarn va han såg orolig ut.

Vi kommer fram till operationen, kl är 10 ungefär, jag får en ryggspruta (som inte ens kändes! fattar inte varför jag var rädd för den) och jag säger bara HALLELUJA! all värk försvann och jag var mig själv igen, denna ryggbedövning gjorde att jag blev bedövad från bröstkorgen och ner.

Allt förbereds, doktorn frågar om jag känner detta, jag sa "känner vadå?" och jag antar att de var deras "good to go" tecken.

De börjar och sjuksköterskan som står brevid mig säger att nu är ni föräldrar om ca 4 minuter.

Jag tänkte 4 minuter!? Ni har ju just börjat!
Hela ingreppet från första snitt till det sys igen tar bara 15 minuter! Herregud!

Jag ligger där och småpratar med sköterskorna och Andreas, helt plötsligt känner hur jag flyttas, de drar i mig! Trodde fan jag skulle slitas av bordet, jag känner ingen smärta men man känner ändå att någon drar i en...

Då! 17 Maj kl 11.05

Jag ser en sköteska springa förbi och jag ser en liten fot!

Jag sa till Andreas att titta, han säger "det är en flicka!"

Jag i min chock tänker "Ja just det, den har en kön också, Coolt! En tjej!"

En flicka, ojoj, en liten flicka!

Lyckligaste på jorden var jag, jag ville se henne!

De pysslar om henne och torkar rent, hon hade blivit stressad i magen och bajsat i vattnet så de var extra noga med att få rent henne och att hon inte får i sig för mycket.

Andreas springer fram och tillbaka, till mig, till lillan.

han får klippa navelsträngen och skriva upp alla hennes mått.

2580g och 47cm lång!

Jag ligger där och försöker titta, då tittar doktorn upp bakom det gröna skynket och säger på härlig värmländska "Du har väldigt fina äggstockar och äggledare"

Jag tittar väldigt förvånande på honom och säger..."eum tack!"

Det var den konstigaste komplimangen jag fått, men det var la bra ändå antar jag.

Lillan viras in och får komma till mig en liten stund.

Jag skulle strax iväg på uppvaket och Andreas fick ta lillan till våran sal på förlossningen, vi skulle mötas upp på våran sal vi nu fått på BB senare.

Herregud de 2 timmarna på uppvaket var nog de längsta i mitt liv!

Vi möts upp på BB och jag får äntligen hålla henne ordentligt!

Min lilla dotter!

Min Familj!

 

Emelie

27 september 2012 13:39

Härligt att äntligen få läsa förlossningsberättelsen! Förresten, vi pratade härom dagen om kejsarsnitt och funderade över hur länge de väntar med att ta ut moderkakan - fick du livmodersammandragande (spruta) för att den skulle lossna snabbare?

http://litenfamilj.bloggplatsen.se

Ida Kamdal

27 september 2012 13:46

Ingen spruta såvitt jag vet, jag tror de tog ut lillen och kakan på samma gång, för Andreas klippte strängen på bordet de bar bort henne till.

 

Alexandra

27 september 2012 17:10

Va bra du skriver! Jag är totalt livrädd för värkar, kejsarsnitt, nålar mm. Haha! Och är inte ens gravid.. Men man blir lite lugnare för var historia man hör som gått fint. Puh! :)

http://Www.igottfikasallskap.wordpress.com

Ida Kamdal

27 september 2012 17:22

Åh tack så mycket! =) Ja usch jag med! nålar, slangar och bara lukten som finns på sjukhus! Usch gillar det verkligen inte.
Ändå är man tatuerad och piercad ^^ det är skildnad på nål och nål antar jag! =D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta började med att det gick 3 dar innan lillan bajsade. Vi blev jättenervösa men enligt barnmorskan är det inte ovanligt att det kan ta ett par dagar emellan varje bajsblöja, så länge hon pruttar och visar att hon inte har ont så är det ingen fa...

En mysig film på magen som hoppar och far från lördagmyset Enjoy!   ...

Nu har vi varit på IKEA och köpt de sista stora inköpen för babyn. Riktigt nöjd blev jag! Seså lilla minigrisen! Nu är det bara att komma!      Det blev ett skötbord (Ihopfällbart, så nu behöver vi inte tänka på hur vi ska kunna komma in i du...

I helgen var vi i läjet och hälsade på mappa. Alltid lika härligt med havdoften Fick även bevis på att nu är det vår! Det växte snödroppar i trädgården! YAY! Det blev även en tur till Gekås, där vi handlade betydligt mer än vad jag trodde. ...

Har länge tänkt lägga upp den här men inte blivit av. Nu så jäklar i min lilla låda ska den få komma upp! En fantastisk 25års present från Martin. Ni kan ju föreställa er minen jag hade när jag fick se detta!   Tusen Tack Martin! ...